RIDDAREN: Hur ska vi kunna tro på de troende när vi inte tror oss själva? Vad blir det av oss som vill tro men inte kan? Och vad blir det av dem som varken vill eller kan tro? ...Varför kan jag inte döda Gud inom mig? Varför lever han vidare inom mig på ett smärtsamt och förödmjukande sätt trots att jag förbannar honom och vill vräka ut honom ur mitt hjärta? Varför är han trots allt en gäckande verklighet som jag inte kan bli kvitt? Hör du mig?

DÖDEN: Jag hör dig.

RIDDAREN: Jag vill ha vetskap. Inte tro. Inte antaganden. Utan vetskap. Jag vill att Gud räcker mig sin hand, avtäcker sitt ansikte, talar till mig.

читать дальшеDÖDEN: Men han tiger.

RIDDAREN: Jag ropar till honom i mörkret men ibland är det som om det inte fanns någon där.

DÖDEN: Det kanske inte finns någon där.

RIDDAREN: Då är levandet en orimlig fasa. Ingen människa kan leva med Döden för ögonen och vetskapen om alltings intighet.

DÖDEN: De flesta människor reflekterar varken över Döden eller intigheten.

RIDDAREN: En dag står de ju ändå på livets yttersta näs.

DÖDEN: Ja den dagen…

RIDDAREN: Jag förstår vad du menar. Vi måste göra oss ett beläte av vår rädsla och det belätet ska vi kalla för Gud.



+1